Jag fattar inte hur fort tiden går, och ju längre den går ju svårare blir det bara.
Att leva med en man mindre tar en enorm plats. Det är svårt. Du tog sån stor plats både hemma och i våran hjärtan.
Hemma är det tomt men i våra hjärtan är det fullt, fullt av minnen, skratt, gråt, problem och ja hela dej.
Och vi bara väntar och väntar på dej men du kommer liksom aldrig. Jag vill bara ha dej tillbaka.
Pappa, Fattar du inte. Varför lämnade du oss? Varför blev det såhär? Varför? Varför kunde det inte bara vända?
Jag vill inte att de ska vara såhär. Går inte tiden att spola tillbaka.
Jag älskar dej Pappa  och jag saknar dej som sjutton, mitt hjärta bara skriker efter dej, det skriker så mycket så det kommer snart att bryta ihop och falla, falla i tusen bitar.
Kom tillbaka </3