Den 17 April 2009 va nog den absolut värsta dagen i mitt liv, en dag jag aldrig kommer att glömma.

12 Juli 1966 Föddes han, Människan som kunde få en att skratta, människan som hjälpte än när man behövde, människan som alltid ställde upp hur mycket saker som än va i vägen. Människan som jag älskade otroligt mycket. Människan som faktiskt gjorde så att jag kom till.

24 år gammal träffade han kvinnan i sitt liv. 1 år senare får dem ett barn tillsammans.
Dem var så otroligt lyckliga tillsammans, dem älskade varandra mer än något annat i världen.
Några år senare fick de sitt andra barn tillsammans, nu hade dem två döttrar.
Två fantastiska döttrar. Åren gick och de va lyckliga.

20 Mars 2009, Fick människan och familjen reda på att han fått en Sjukdom. En sjukdom som ingen i hela världen vill ha. Sjukdomen var cancer. Lungcancer. Varför just cancer? Det finns så otroligt många bättre sjukdomar han kunde ha fått om han nu behövde ha en, varför just cancer?

Det började närma sig påsk. Dottern som nu har blivit 17 år börjar tänka efter lite. Hon kikar omkring lite på nätet och kommer på cancerfonden. Så hon glider in på cancerfondens hemsida och startar genast en insamling.
Berättar glatt för sina föräldrar vad hon har gjort och dem tycker att det är bra.
Hennes pappa kom just hem från sjukhuset där han bara var för några dagar sedan. Då han kom hem med syrgas maskinen och 15 meter slang. Allt för att han skulle kunna röra sig i hemmet. Men han rörde inte speciellt mycket på sig han låg mest och kollad på tv och kämpande.
Det var bland de hemskaste synerna dottern varit med. Se en person som står en så nära lida så mycket.
Han kämpar bara för en nypa luft.
Stjärntorsdagen, han måste åka in till sjukhuset igen men denna gång blir han kvar.
Han blir kvar och dottern undrar när han får komma hem. Hon hör av sig varje dag för att kolla hur det är men ingenting händer det vänder inte. Blir bara sämre.
En vecka senare ligger familjen i soffan och kollar på tv. Då ringer telefonen.
Mamma in familjen svara.
- Hej det är läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jo det är såhär att eran make blir sämre och vill att hela familjen åker hit. Men ta det lungt drick en kopp kaffe först och ta det lugnt på vägen.

Mamman börjar få lite panik, hon blir stressad. Hon vet inte riktigt vart honska ta vägen. Hennes ögon fylls av tårar och familjen sätter sig i bilen och åker iväg. I bilen är det en väldigt udda sitution. Det är en kall känsla och mamman gråter.
Väl framme springer de in och kollar hur det är med mannen. Just vid de tillfället va det okej.
Barnen går i ett annat rum för att gå och lägga sig och sova.

Morgonen efter kommer mamma in och frågar om inte barnen kan gå ut och rasta hunden.
Dottern kollar på klockan 05,55. Barnen tar ut hunden på en promenad i parken intill.
När dem sedan kommer upp på avdelningen igen är det ganska lugnt. Bara några minuter senare kommer mamman ut från ett rum och skriker med skräcken i halsen. -Ögonen rullar.
Sjuksköterskorna kommer och de ringer efter all hjälp dem kan få. Mannens hjärta hade stannat.
De försöker genast att börja få igång det igen. Familjen drabbas än en gång av panik. De gråter de skakar, ingen vet egentligen vad de ska tänka på.
20 min senare kommer läkaren ut. Han kommer ut med blicken i golvet. Dem hade inte lyckats. Mannen va död.
Han dog fredagen den 17 april 2009 strax efter kl 7 på morgonen.

Mannen är min pappa, Göran Spångberg som dog för snart ett år sedan.
Jag och min pappa stod otroligt nära varandra. Så det är bland de jobbigaste som har hänt i mitt liv.
Jag vill tacka alla som har funnits här och stöttat mej genom allt detta, och jag hoppas att ni fortsätter för det behöver jag verkligen.

R.I.P Göran Spångberg
Cancerfonden